Nu ska jag se om jag hinner skriva ner lite om min förlossning. Stina sover och gissar hon gör det ett tag. Sen vaknar hon och ska ha mat på 2 sekunder, så blir ganska arg när det tar mer tid än det... ;)

Kan väl bli man glömmer något av de dagar man låg på förslossningen men här kommer det. Eller så minns jag saker fel... =)

Fredag den 20 maj åkte Johanna och jag till Västervik, hade tid för igångsättning kl. 08.00 Blev CTG och undersökningar där och sen fick jag en gel som de lägger vid livmodertappen. Den kunde man lägga var 6:e timma så hände det inget kunde jag få en till innan natten. Johanna och jag gick ut i blåsiga Västervik några timmar i väntan på sammandragning eller värk. Men nget hände..........

6 timmar senare, ny undersökning och ny gel. Under kvällen fick jag en vattenavgång som vi trodde va vattnet. När det var dags att sova så började ordentliga sammandragningar. Jag fick smärtstillande tabletter, tens och värmekudde att ha under natten. Stackars Johanna fick ingen ro med mitt stönande under natten. Men jag klarade natten och på morgonen var det en ny läkare, Anders.

Han undersökte och det var inte vattnet som gick utan en falsk vattenavgång....hmmmm..... tillbaka några steg igen. De satte då in en "ballong" (vet inte vad det heter) som skulle sitta 3 timmar och bl större och större och sätta igång arbetet. Efter 1½ timma trillar den ut. Då gör de hinnesvepning och vattnet börjar forsa......

Jag får värkstimulerande dropp och det gå rinte lång tid innan värkarna startar. Jag väntar ganska länge innan jag tar tag i lustgasen. Den gillade jag inte alls!!!! Blev så dåsig så jag kunde knappt hålla mig vaken och så var jag täppt av allergi så var inte bra. Eftersom jag blev så dåsig sa jag ja till ryggmärgsbedövning. Den gick toppen att sätta i. Jag hade såna värkar så märkte inte narkosläkaren höll på. Hade också bästa barnmorskan som satt och pratade med mig och jobb och annat i mitt liv.

Tog inte lång tid innan bedövningen gjorde sitt och jag blevmycket piggare av att slippa lustgasen. De höjde det värkstimulerande droppen hela tiden, neb jag öppnade mig inte mer än ca 4 cm.

Sent på kvällen började Stinas hjärtljud öka kraftigt och läkaren bestämde att vi skulle stänga av droppen och låta mig och Stina vila under natten. Jag fick då bricanyl i droppet som skulle lugna Stina. Men jag fick någon slags chock av det...... hjärtklappning, högt blodtryck, hög puls och började kräkas. Mina värden lugnade sig efter ett tag men inte Stinas hjärtljud. Så läkaren sa vi gör ett kejsarsnitt eftersom Stina inte mår helt ok och jag var ju inte så pigg.

Allt gick så snabbt sen. Kateter, förberedelser inför snitt, mer bedövning (men jag hade ju redan ryggmärgsbedövning så behövdes bara läggas till lite). Mina armar låg rakt ut på sidorna med dropp och jag kände mig helt fast där jag låg. Men Johanna satt där och den underbara narkosläkaren pratade med mig hela tiden!!!!! Så jag höll mig lugn.

Det gick fort över och jag minns jag såg en liten blå tjej (den 22 maj kl. 00.14), sen började jag kräkas igen. Ingen rolig upplevelse när man ligger fast på rygg och behöver kräkas. Bedövningen hade satt sig i hela vänster sida så kunde inte röa mer än höger arm. Därför åkte jag till IVA och fick ligga där ca 4 timmar under bevakning. Jag sov mest hela tiden och skakade. Fick hög feber och fick ordentlig frossa. Vet inte hur många filtar de hade på mig och ändå bara skakade jag.

Fick åka till förlossningen när jag kunde böja benen igen, hade inte kräkts på ett tag och blodsockret låg bra. Fick min lilla tjej i sängen direkt, men jag kunde knappt hålla i henne så kändes otäckt att ha henne. Tittade på henne och sen fick hon va i sin säng. Jag slocknade och sov några timmar.

De drog ur katetern och sa jag va tvungen att gå ur sängen och gå på toaletten. Jag kunde inte röra mig, alla magmuskler va borta. Men sen kom min favorit bland barnmorskorna så hon hjälpte mig att gå upp, duscha, byta om. Kändes inte ens jobbigt att få den hjälpen, för jag klarade inte att ta på mig själv. Men ju mer jag var ur sängen desto mer kunde jag göra själv.

Nu 2 veckor efter kejsarsnitt märker jag knappt av det . Jag tar det lugnt och lyfter inte mycket mer än Stina. Tar längre promenader för var dag. Det blev nästan 2 dagar på förlossningen, men skulle göra om det igen. Jag hade orkat mer, men det gjorde ju inte lilla Stina. Johanna var(är) verkligen GULD VÄRD!!!!